I dagens avsnitt samtalar Stockholmsgruppen om relationen till sina verk och sina karaktärer. Hur känns det egentligen att släppa ut sin bok i världen för att recenseras och bedömas? Är det som att stå mitt på torget och låta folk kommentera sitt älskade barn? Eller är texten bara en text och inget att hetsa upp sig över. Och hur är det med karaktärerna? Är de bara marionettdockor, eller är de delar av en själv, skärvor av ens personlighet, som manifesterar sig, tar form och börjar leva sina egna liv? Älskar man dem? Vill man bara krama dem? Eller är det bara att dumpa dem så fort texten är klar och gå vidare till nästa? Behövs det någon form av katharsis mellan skrivprojekt? Och vad är egentligen värst, när folk kritiserar din story eller ditt språk.
Dessa och många fler frågor attackeras rakt på av: Oskar Källner, Erik Granström, Boel Berman och Anders Björkelid.
Podcast: Play in new window | Download
Själv är jag fortfarande i inkörningsfasen till seriöst skrivande, och har därför fått mer uppmuntran än beröm från provläsare. (Fegt av dem, men jag är tacksam.)
Jag tror att jag skulle bli betydligt mer upprörd om någon kritiserade mitt språk och mina ordval än om någon tyckte historien eller protagonisten var tråkig eller banal. Då skulle det kännas som att min yrkesskicklighet (blivande alltså) angreps istället för min visionära förmåga.
Eller så tror jag mig bara ha en så livlig fantasi att den delen aldrig kommer att kritiseras. Jag får väl se hur det känns när refuseringarna och recensionerna kommer.
Hoppsan, mer uppmuntran än kritik skulle det ju vara.
Tack för din kommentar Hannibal.
Jag tror att det är bra att få både positiv och kritisk feedback. Faktum är att det inte behöver vara en motsatts mellan de två, så länge som den kritiska feedbacken är konstruktiv. Samtidigt tror jag att det framförallt är bra att få en massa beröm i början, så att man känner att man kanske faktiskt kan hantera det här. Sedan, när man väl har byggt upp den självkänslan, så är det bra att få så mycket kritik som möjligt, så man kan förbättra sig och sitt hantverk.
Men tyvärr kan man ju inte alltid som författare välja vilken kritik man vill ha och när den ska komma. Så envishet, kampvilja och en hel del skinn på näsan är nog ett måste för alla författare som vill överleva att skicka ut sina texter att läsas och recenseras.
Lycka till med ditt skrivande. 🙂