Ett fönster i Klosterbacken i Åbo (Foto: Jenny Wiik)
Vad gör man när man inte skriver men ändå ”skriver”? Vi stirrar ut genom fönstret, dricker kaffe, går på promenad, skriver något på Facebook, duschar eller går på konstutställning. Aktiv inaktivitet eller kreativt viloläge?
Att skriva är att köra fast (och stirra ut genom fönstret).
Grupp Finland består i detta avsnitt av Mia Franck, Jenny Wiik och Hannele Mikaela Taivassalo.
Podcast: Play in new window | Download
Roligt och insiktsfullt avsnitt, som vanligt.
Själv tycker jag att löpning är ett utmärkt sätt att arbeta med skrivandet iväg från skrivbordet. Den fysiska ansträngningen lämnar precis så mycket ledigt utrymme i hjärnan att jag kan hålla en idé i huvudet och låsa fast på den utan att tankarna vandrar.
Jag har gjort flera insikter i löpspåret, men det förutsätter att jag inte störs av musik, poddlyssnande, bullrig traffik eller rödljus. För bästa resultat rekommenderas en lång, ensam runda i skogen. Eventuellt kan långpromenader fungera på samma sätt för den som inte orkar springa.
good evening, hannibal.
ja! jag tänker också ofta med benen i rörelse, jag försöker behärska mig från att bli preacher mick här, men för mig är lösningen också på de stora problemen (tyvärr inte de globala, snarare de i fiktionen) att röra mig framåt, svettas, monoton rytm, adrenalin; och medan kroppen rör sig lösgörs också tankarna. i synnerhet om jag kör fast eller annars blir frustrerad hjälper zenlöpning – ibland nästan magiskt, så att jag kommer tillbaka till min text och faktiskt har en lösning på problemet, eller i alla fall en riktning att skriva mig mot.
i vissa skeden av arbetet med en roman eller annan text uppstår saker också utan att jag letar efter dem just i löpspåret, som du säger: bilder, scener, repliker, meningar, kanske en röst eller en känsla. till och med hela kapitel, händelser. kroppen på högvarv, hjärnan på högvarv. ett sätt att tömma sig som gör plats för helt andra saker. jag springer kanske bort från mig själv, men hinner upp mig.
några starka bilder som satte igång det som skulle bli min första roman, Fem knivar hade Andrej Krapl, fick jag just på en lerig skogsväg, svettig och andfådd.
ja, säger preacher mick, jag är helt enig. you better run, yeah.