Censur! Först var det Tintin i Kongo, sedan Astrid Lindgrens Pippi. De senaste dagarna har Jan Lööfs böcker ”Morfar är sjörövare” och ”Ta fast Fabian” varit aktuella i media och tidningar. Det hela började med att Bonnier undrade om inte Jan Lööf kunde tänka sig att rita om några bilder för att undvika några beklagliga, rasistiska stereotyper. Alternativet vore att inte ge ut dem längre. Och media exploderade. Är detta den mest förkastliga form av censur? Eller är en självklarhet att uppdatera verk för att möta de landvinningar som vår kultur gör? Ska verk vara bevarade tidsdokument, eller bör de förändras i takt med samhället? Är det skillnad just för att detta rör sig om böcker som är riktade mot barn?
Dessa frågor, och många fler, diskuteras av Stockholmsgänget: Oskar Källner, Erik Granström och Anders Björkelid. Tyvärr kunde Boel Berman inte vara med denna gång.
För den som vill ha en källhänvisning till Astrid Lindgrens egna ställningstagande i frågan om Pippi, så finns mer info här.
Podcast: Play in new window | Download
Oj vilket spännande ämne! Och så många aspekter man kan lägga på det.
Själv anser jag nog att konstnärliga verk är barn av sin tid, och bör bevaras i sin ursprungsform. De är tidsdokument, och säger något om samhället när de skrevs/spelades in/målades.
Moderniseringar och omskrivningar i nyutgåvor tror jag mest har med förlagens ängslighet och vinstlystnad att göra, och inte så mycket med hänsyn till eventuella drabbade. (Fantastiska poddare undantagna naturligtvis.) Särskilt då när författaren inte längre är vid liv. Medan författaren lever kan man ju förstå att det finns ett intresse hos upphovspersonen att nå ut till nya läsare, och då kan man ju möjligen också förstå att det kommer reviderade upplagor.
Disney tycker jag tagit denna ängslan till extrema nivåer, där allt som på något sätt kan uppfattas som stötande eller provocerande rensats bort från deras historier. Det som finns kvar att berätta blir något slags minsta gemensamma nämnare av allt, och jag blir alltid imponerad när de faktiskt lyckas producera en sevärd film gjord av nästan inget och sång. Men eftersom Disney är framgångsrika så anammar andra producenter deras affärsidé, och horderna av kränkta medborgare växer så snart någonting med lite kött på benen (eller naken hud) visas upp.
(Jag behöver min Woody Allen, min Jean-Pierre Jeunet och min Quentin Tarantino för att stå ut med allt det tillrättalagda, för det blir MYCKET Disney för hen som har barn.)
Summa summarum: man får väl helt enkelt anstränga sig att inte trampa folk på tårna när man skriver, och hoppas att det ger ökad livslängd åt verket. Och springer tiden ifrån ens alster så må det vara hänt. Men det är nog – å andra sidan – lätt att säga för någon (som jag) som inte publicerat något.