Stockholmsteamet pratar denna gång om att skriva för barn och ungdom. Skiljer sig litteratur för barn och vuxna åt och i sådana fall hur? Handlar det om att hitta en målgrupp eller om att lära sig en genre? Vad krävs för att kunna skriva på två nivåer? Är kanske barn och ungdomslitteratur nu för tiden lite FÖR välanpassad till sin målgrupp? Och var kommer alla dessa exploderande ninjor ifrån?
Medverkande författare: Oskar Källner, Boel Bermann, Markus Sköld och Anders Björkelid
Podcast: Play in new window | Download
Jag är lite trött på att fantastik ”alltid” handlar om att växa upp, att finna sig själv och att välja sin väg för återstoden av livet. Och därför också brukar rikta sig till läsare i den situationen – tonåringar.
(Jag är också lite trött på att dessa ynglingar ”alltid” dessutom besegrar större, starkare och erfarnare motståndare på ren talang, entusiasm och/eller tur.)
Har ni några exempel på fantastik för vuxna? Eller blir det automatiskt den vuxnare genren skräck då?
Jag har inte läst Andrzej Sapkowski ännu, men Geralt från Rivia är väl äldre och surare än hjältar i gemen? Finns det andra jag kan identifiera mig med också? (Ignatius Riley?)
Det finns massor av fantasy som är skriven specifikt för en vuxen publik och som lämnar den Cambellianska hjältens resa, för det låter som att det är just alla iterationer av hjältens resa som du är trött på.
Några exempel så där rakt ur huvudet:
Elantris av Brandon Sanderson
Elric sagan av Michael Moorcock
Conan-novellerna av Robert E. Howard
G.R.R. Martins Game of Thrones – för att ta ett extremt välkänt exempel. (Det är väl bara Daenerys som är på en sådan resa, resten som försöker dör.)
Joe Abercrombie driver till och med med hela formulan i Before They Are Hanged
O.s.v.
Tack, där var en del att ta sig an. Just Game of Thrones väntar jag med till dess hela serien blivit utgiven. Jag gnisslar fortfarande tänder när jag tänker på Natur och Kulturs beslut att inte ge ut de avslutande delarna av Robert Jordans Sagan om Drakens Återkomst. Här står jag med 22 böcker i bokhyllan som saknar upplösning. Ska jag som läsare behöva tvivla på kommande utgivning ifall jag ger mig på en ny och ännu oavslutad bokserie?
Jag kom förresten på ännu en serie jag läst och gillat: Silverdolken av Katharine Kerr. Den var rätt bister i tonen vill jag minnas, och handlade inte särskilt mycket om vuxenblivning.