avsnitt, musik

Personlig bekännelse (bilaga till avsnitt 22)

Så, om ni lyssnat på avsnitt 22 så vet ni en hel del om Malmö-gruppens musiksmak. Kanske mer än ni ville. Särskilt med tanke på att jag bekände att Never gonna give you up med Rick Astley är en öronmask som kan anfalla mig närsomhelst. Nå, det finns en helt naturlig förklaring till detta.

När jag var 12 år gammal och Rick blev ett fenomen föll jag i hjälplös förälskelse med låten (och troligen med den där 50-talspreppiga 80-talsgrabben också) och jag kunde inte få nog av låten. Så jag spelade in ett band med den. Hela ena sidan var den låten. Nej, inte hela hans album, BARA den låten. Igen och igen och igen. Min mamma hatade mig för det. Jag var olidlig.

Och andra sidan var Bridge over troubled water. Igen och igen.

Ja, jag säger inte att det var helt sunt. Men det har ju satt rent auditoriska spår. Snabbspola fram till gymnasiet och Nirvanas intåg på scen. Jag gillade inte dem särskilt mycket, men Smells like teen spirit gick på MTV hela tiden, på ett sätt som imiterade mitt ”bland”band väldigt väl och det nötte sig väl in. För när den här videon och låthybriden föll i mina händer så var det som en ohelig blandning av mitt 12-åriga jag och mitt 16-åriga. Galet. Och vackert. Ni kommer att fatta när ni ser den, jag lovar.

/Nene

Standard

2 thoughts on “Personlig bekännelse (bilaga till avsnitt 22)

  1. När jag var tonåring hade jag Led Zeppelins IV på ett band som jag spelade om och om och om igen… Jag tror det är nåt tonårigt.

    Härlig mashup, tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>